Många är vi och ingen är den samme som den förre.
Vi har alla olika drömmar, olika mål.
Vi vill ha olika saker, vi vill kunna olika ting.
Vissa kan dansa andra kan det ej.
Vissa målar medan andra snålar.
Vi bor i olika länder vissa sträcker ut sina händer.
Några behöver hjälp när andra drar ett skämt.
Några är fattiga några rika, några gamla några unga, vissa är tunga och andra älskar att gunga.
Någon mörk, någon ljus, någon är till och med lite gul.
Men en sak är vi tillsammans.
Alla är vi rädda för den andre.

Ens smärta ryms i en vacker burk.
De ligger där från år till år.
Locket sluter tätare runt burkens topp.
I ut och skur håller den tätt.
Åren går och burken rostar.
Rosten tar över och smärtan kommer loss i hela ens trötta kropp.

Små fötter släpar tungt i marken.
Det hörs lång väg att han motvilligt är på väg hem.
Jag orkar egentligen inte se när han med huvudet sänkt passerar mitt fönster.
Jag vill helst inte se hans sorgsna och oroliga ögon när han som alltid precis innan han stänger sin dörr, tittar upp och möter min blick.

Han vet att jag försökt, han vet att det var jag.
Bakom honom står hans far och i hans ögon lyser bara hat.

En  svag  viskning  smeker en rosig  kind.

Viskningen  vill  något, vill bli  hörd,

vill bli sedd.

Ingen hör den , ingen  ser den.

Kinden  bli  irreterad och röd.

Det  svider och  det hättar, men  inget svar  hörs.

Viskningen  blir  svagare och svagare.

Tillslut  är den  bara  en  stilla bris och ingen 

har hört dennes  

förtvivlan.