?Jag kände det direkt, armarna var tunga som bly och det darrade i händerna. Jag började andas häftigare och pulsen började öka, tillslut kändes det som att pulsen lyfte huden på min kropp. Jag visste vad som var på gång. Första tanken, NEJ! detta händer inte, detta är inte verkligt. Men jo. Jag började intala mig själv att jag inte behövde vara rädd, det är inget farligt, du kommer inte dö. Jag visste att att det inte var någon mening med att försöka hindra paniken, det har jag försökt med innan och då kom migränen som ett brev på posten av ansträngningen att stå emot eller slåg paniken tillbaka med ännu större kraft nästa gång. Och så föll jag ihop, benen bar mig inte längre och jag bara grät och grät medan paniken spred sig och jag tillslut började dunka huvudet i väggen.?kursiv textkursiv text

Allt kretsar kring att syrran och hennes familj ska ha det så bra som möjligt. Jag och min familj ska flytta på våra aktiviteter eller kalas så det passar dom. Och det är inte hon som ber mig utan det ringer min mor och ber mig om.

Sen jag började jobba på hemmaplan så finns jag inte.
Jag blir aldrig inblandad i någonting, de ringer bara och säger att den dagen ska vi göra det, kan du inte då får ni va med nästa gång eller så får du försöka ändra. Men för det mesta får jag veta att de gjort saker efter de har hänt. Helt plötsligt blev de ägare av halva våra föräldrars och morföräldrars sommarställe och jag blev aldrig tillfrågad. Detta stället betyder massor för mig, en mycket stor del av mina somrar som barn tillbringades där och nu finns det inte till för mig längre.
Företaget ville jag inte ha. Har alltid drömt om något annat men även där känner jag mig nu bort knuffar eller röjd ut vägen.
Då jag med stor misstanke tror de planerat för övertagandet utan mig under en lång tid.

De reser bort tillsammans, våra föräldrar och syster med man å barn. De umgås titt som tätt.
Under det senaste året har mina föräldrar varit hos oss 4 gånger och 2 av dem var våra barns födelsedagar men det ska tilläggas att någon av dem oftast är sjuk när det vankas kalas. Det är ju så trångt att kalasa hos er....jaha och??

Vi blir helt enkelt aldrig medbjudna på någonting, nu senast var alla på min familjesida tillsammans och tittade på något uppträde...alla utom jag och min familj. Ingen frågade oss.

Jag känner mig så jävla grå, en färg som blir osynlig eller försvinner.
Jag måste vara en fruktansvärt jobbig person, är mest till besvär, en dålig dotter, någon som man bara ser ner på...fått för sina synder, ingen dom vill umgås med och jag har börjat få ångest över att träffa dom då jag känner mig lika grå med dom som utan dom.

Många är vi och ingen är den samme som den förre.
Vi har alla olika drömmar, olika mål.
Vi vill ha olika saker, vi vill kunna olika ting.
Vissa kan dansa andra kan det ej.
Vissa målar medan andra snålar.
Vi bor i olika länder vissa sträcker ut sina händer.
Några behöver hjälp när andra drar ett skämt.
Några är fattiga några rika, några gamla några unga, vissa är tunga och andra älskar att gunga.
Någon mörk, någon ljus, någon är till och med lite gul.
Men en sak är vi tillsammans.
Alla är vi rädda för den andre.

Ens smärta ryms i en vacker burk.
De ligger där från år till år.
Locket sluter tätare runt burkens topp.
I ut och skur håller den tätt.
Åren går och burken rostar.
Rosten tar över och smärtan kommer loss i hela ens trötta kropp.

Små fötter släpar tungt i marken.
Det hörs lång väg att han motvilligt är på väg hem.
Jag orkar egentligen inte se när han med huvudet sänkt passerar mitt fönster.
Jag vill helst inte se hans sorgsna och oroliga ögon när han som alltid precis innan han stänger sin dörr, tittar upp och möter min blick.

Han vet att jag försökt, han vet att det var jag.
Bakom honom står hans far och i hans ögon lyser bara hat.

En  svag  viskning  smeker en rosig  kind.

Viskningen  vill  något, vill bli  hörd,

vill bli sedd.

Ingen hör den , ingen  ser den.

Kinden  bli  irreterad och röd.

Det  svider och  det hättar, men  inget svar  hörs.

Viskningen  blir  svagare och svagare.

Tillslut  är den  bara  en  stilla bris och ingen 

har hört dennes  

förtvivlan.