Allt kretsar kring att syrran och hennes familj ska ha det så bra som möjligt. Jag och min familj ska flytta på våra aktiviteter eller kalas så det passar dom. Och det är inte hon som ber mig utan det ringer min mor och ber mig om.

Sen jag började jobba på hemmaplan så finns jag inte.
Jag blir aldrig inblandad i någonting, de ringer bara och säger att den dagen ska vi göra det, kan du inte då får ni va med nästa gång eller så får du försöka ändra. Men för det mesta får jag veta att de gjort saker efter de har hänt. Helt plötsligt blev de ägare av halva våra föräldrars och morföräldrars sommarställe och jag blev aldrig tillfrågad. Detta stället betyder massor för mig, en mycket stor del av mina somrar som barn tillbringades där och nu finns det inte till för mig längre.
Företaget ville jag inte ha. Har alltid drömt om något annat men även där känner jag mig nu bort knuffar eller röjd ut vägen.
Då jag med stor misstanke tror de planerat för övertagandet utan mig under en lång tid.

De reser bort tillsammans, våra föräldrar och syster med man å barn. De umgås titt som tätt.
Under det senaste året har mina föräldrar varit hos oss 4 gånger och 2 av dem var våra barns födelsedagar men det ska tilläggas att någon av dem oftast är sjuk när det vankas kalas. Det är ju så trångt att kalasa hos er....jaha och??

Vi blir helt enkelt aldrig medbjudna på någonting, nu senast var alla på min familjesida tillsammans och tittade på något uppträde...alla utom jag och min familj. Ingen frågade oss.

Jag känner mig så jävla grå, en färg som blir osynlig eller försvinner.
Jag måste vara en fruktansvärt jobbig person, är mest till besvär, en dålig dotter, någon som man bara ser ner på...fått för sina synder, ingen dom vill umgås med och jag har börjat få ångest över att träffa dom då jag känner mig lika grå med dom som utan dom.